Jag är kär. Folk kan nog inte inse hur skönt det är att va tillsammans med sin bästa vän. Men det är det. 

Inget är nytt för oss, vi kan varandra sen flera år tillbaka. Han vet mina brister, han vet hur jag mår och ändå så väljer han att stanna. Jag kan förstå att jag är svår att ha att göra med. Han kan nog bli trött på mig ibland och mina känslostormar.

När jag fick min diagnos så klarnade det mesta. Han var en av dom första jag pratade om det med. Han stannade. Han stannar fortfarande. Trots ångest, tårar och känslostormar så finns han här för mig och får mig att må så mycket bättre.

Om jag skulle förlora honom så tror jag att en stor del av mig skulle gå sönder.

Det är det jag är rädd för, jag är rädd för att förlora honom. Rädd för att han ska tröttna. Rädd för att jag ska förstöra allt. 

Har man hört att man förstör allt lika många gånger som jag har börjar man tillslut förstå att man gör det. "Jag orkar inte med dig Emelie. " det är en mening som jag hatar. 

Jag hoppas att Fabian stannar hos mig.

Jag hoppas verkligen det.